Sen jag flyttade hit känns det som jag verkligen fått bevisat vilka mina rediga vänner är och vilka som verkligen bryr sig. Jag känner mig så sviken och trött. Trött på att vara den som ger hela tiden men aldrig får något tillbaka. Alltid vara den som hör av sig (om man nu hörs överhuvudtaget). Galet trött på att alltid tjata och komma med idéer och aldrig få någon respons. Helt enkelt trött på att vara den som bryr mig. Jag har bott i Kalmar i 4 månader, hur många av mina vänner har varit här och hälsat på mig? Jo, en! Och hur många hör av sig till mig och frågar hur jag mår, vad jag gör, hur det går i skolan, när jag kommer hem och när vi ses? Jo, en är svaret även på detta. Jag tycker inte det ska vara så, jag har försökt hålla kontakten med dom hemma, men när man inte får någon respons tröttnar man och inser att det inte är värt det. För varför ska man bry sig när dom inte gör det? Fine att man inte ska behöva ha kontakt hela tiden när man är "nära" vänner, men jag känner ändå att man hör av sig ibland och frågar hur det är, hur det går och när man kommer hem typ.. Men mitt nyårslöfte är trots allt att sluta umgås med folk som tar mer energi än dom ger.

Med detta inlägg vill jag bara säga att jag är besviken. Och känner ni er träffade, ja då har ni två val; antingen göra något åt det eller fortsätta som ni gör. För jag säger härmed att jag slutar bry mig och tänker inte lägga mer energi på detta. Betyder jag något för er är det dags att bevisa det. Det tar helt enkelt för mycket kraft och jag tycker inte att jag förtjänar att må så dåligt som jag gör, trots att jag inte visar detta utåt då jag inte vill ses som en svag och ensam person. Men detta är sanningen och jag är trött på att hålla det inom mig.

Men, jag måste samtidigt tacka en person. Lotta! Jag är så glad att Lotta och jag börjat umgås så pass mycket, för hon är och har alltid varit min bästa vän. Hon har alltid, ALLTID, funnits där! Och jag är såå glad att jag har henne, annars vet jag inte vart jag skulle tagit vägen i detta läge!

Även mina fina vänner här i Kalmar, och då främst Mikaela och Steffi. Så jäkla glad att jag träffat dom och att vi hållit ihop under hela vår tid på universitetet!