Ja, jag vet inte vart jag ska börja. Men mina tankar har varit någon annanstans de senaste dagarna. I söndags kom den oerhört tragiska informationen om att en 16-årig kille från kommunen har valt att avsluta sitt liv. Jag kände honom inte, men ändå blir man så otroligt berörd. Den psykiska ohälsan måste uppmärksammas mer, folk måste börja fråga, lyssna och uppskatta varandra. För detta får aldrig hända, det ska aldrig behöva gå såhär långt.

 

Men i och med detta började jag tänka på min egna psykiska hälsa. Jag ska inte säga att jag mår jättedåligt psykiskt, men jag har garanterat mått dåligt i min uppväxt och i min tonår. Jag har försökt att bena ut vart detta började någonstans och när det började. Jag tycker själv egentligen att jag har haft en bra och trygg uppväxt, jag har aldrig varit mobbad, jag har alltid haft många vänner omkring mig, en stor och varm släkt som brytt sig om mig. Men trots detta inser jag nu mer och mer att jag inte alls har haft det särskilt bra, inte alls har mått särskilt bra. Jag vet egentligen vad eller i rättare sagt vem det är som har skadat mig, och jag tror att ni som känner mig och ni som har läst tidigare inlägg här på bloggen vet vem jag talar om.

 

Allt började när jag var liten, och då jag inte kan minnas när, så bara antar jag att jag måste ha varit väldigt liten. Jag har alltid varit en tjej med en stark vilja, starka åsikter och stark personlighet som alltid varit glad och trevlig utåt och som har haft lätt att få vänner och att få folk att gilla mig. Men bakom denna starka och positiva tjej, så har det döljts en svagare tjej, en tjej som gråter på sitt rum varje kväll, en tjej som blir nertryckt varje dag, en tjej som blir psykiskt mer och mer nerbruten för varje dag. Jag har så många gånger suttit på mitt rum, mått dåligt, inte haft någonstans att ta vägen, inte vetat vem jag ska vända mig till. För vem orkar höra på mina problem, vem vill höra på mina problem? Jag har inte heller velat visa mig svag, alla runt om mig säger ju alltid och har alltid sagt att jag är en stark och positiv tjej, så det är klart att jag inte kan bryta ihop framför folk eller blotta mig framför dem. Men att ständigt, dag efter dag, i hela mitt liv har fått höra att man inte duger, att man är tjock, att man aldrig gör bra ifrån sig, att alla andra i skolan eller bandyn är bättre än vad jag är, att jag borde leka mer med mina vänner, eller att få frågan om jag ens har några vänner, det bryter ner en psykiskt något så fruktansvärt. Många gånger när jag har mått såhär dåligt har det slutat med att jag rymt hemifrån, ofta har jag inte vågat åka hem till någon, så många gånger har jag hamnat på skolgården. Jag har kunnat sitta i flera timmar på gungorna eller på en bänk på skolgården och bara gråta, helt ensam med musik spelandes från telefonen.

 

När jag kom upp i tonåren så resulterade allt ovan, all psykisk "misshandel", i att jag blev en lite mer tillbaka dragen person som inte vågade lita på sig själv, sina handlingar eller sin personlighet. Jag började tycka att sociala sammanhang var jobbiga, jag vågade inte ta för mig på samma sätt som jag har gjort tidigare. Tydligast blev detta när det var dags att börja gymnasiet. Precis i början av gymnasiet mådde jag egentligen som sämst tror jag, och att då börja i en helt ny klass med helt okända människor där jag bara kände 3 personer sedan tidigare var så jobbigt. Jag var så osäker på mig själv och visste inte hur jag skulle bete mig bland nya människor, visste inte hur jag skulle lära känna nya kompisar. För hur skulle jag kunna lära känna nya personer, få nya människor att tycka om mig när jag är så oerhört dålig, ful och tjock? Det hela resulterade i att jag nästintill bara hängde på dom andra. Visst, vi blev ett litet gäng tjejer som umgicks, men jag var alltid i bakgrunden. Det resulterade även i att jag tappade suget för bandyn. Jag som alltid älskat bandyn, jag som en gång hade planer på att bli en riktigt duktig bandyspelare, gå bandygymnasiet och bli proffs. Sporten jag älskat och fortfarande älskar blev något jag då fasade för. Jag ville inte gå på bandyträningarna längre, inte för att jag inte tyckte det var roligt, utan för hur skulle jag som en tjock tjej, med dålig kondition kunna hålla samma tempo som killarna jag spelade med? Så jag la helt enkelt skridskorna på hyllan och skyllde på att jag kände mig för gammal för att spela med killar som var 2-5 år yngre och att jag inte tyckte det var roligt längre. Det satt och sitter så djupt inprintat i mitt huvud att jag är dålig, tjock, ful och aldrig kommer bli något, att jag helt enkelt började tro på det.

 

När det sedan var dags att börja på universitetet kände jag likadant där, det var jobbigt att lära känna nya människor. Jag var knappt med något på nollningen för det var för jobbigt och jag visste inte vem jag skulle hänga med, om ens någon skulle vilja hänga med mig. Så det blev helt enkelt att jag istället stannade hemma. Men någonstans efter nollningen, när det var dags att gå på föreläsningar, ha grupparbeten och börja plugga, vände det för mig. Jag blev sedd, jag hittade helt fantastiska vänner och vi blev ett litet gäng som hittade på saker både i och utanför skolan. Jag var fortfarande lite mer tillbakadragen och vågade inte riktigt bjuda på mig själv. Men i och med att jag flyttade till Kalmar, inte längre hörde hela dagarna att jag inte dög osv, och att jag hade en pojkvän som visade uppskattning, som sa till mig att jag var fin och att jag var duktig, så blev jag helt plötsligt starkare och vågade dela med mig av min personlighet och av mig själv på ett sätt jag inte gjort på så längre.

 

När jag för 1,5 år sedan tog examen och skulle flytta hem till Målilla igen, var jag ändå starkare än någonsin. Jag vågade tro mer på mig själv, vågade visa framfötterna, vågade säga ifrån, vågade "sortera" bort "vänner" som har tagit mer energi än de gett och även vågade träffa och umgås med nya vänner. Jag fick ett jobb, träffade helt fantastiska människor där vilket stärkte mig ännu mer. Men, när jag sedan fick beskedet att jag inte fick vara kvar där och att de inte behövde mig mer, sedan dess har min värld på något sett raserat. Jag känner mig svagare, jag har sämre självförtroende, jag är tillbaka där jag var på gymnasiet, där jag nu ständigt igen får höra att jag inte duger, att jag aldrig kommer få ett jobb, att jag är tjock och borde träna och att jag inte får bo kvar hemma. Det tär så jävla mycket på mig. Det känns i hela kroppen så fort jag hör något elakt, för jag tror ju på det direkt. Det ligger ju i mitt huvud att jag är en dålig person som inte duger, och säger någon något elakt till mig så byggs det ju bara på.

 

MEN, jag är så jävla stolt över mig själv och jag försöker intala mig detta varje dag. Jag har haft en sådan otrolig styrka inom mig som har gjort att jag har tagit igenom hela mitt liv, visst har folk trampat på mig och tryckt ner mig, men jag har alltid rest mig igen. Jag har alltid stått på mig, jag har alltid försökt att säga ifrån, jag har på något sätt ändå alltid försökt visa utåt att jag inte tar åt mig, även om det ätit upp mig inifrån. Jag står här idag på två stadiga ben och mår sådär, men jag tänker fan inte låta någon trampa på mig. Mina dåliga och bra perioder kommer och går. Jag är lite av en ensamvarg som klarar mig själv ganska bra, klarar av att hantera motgångar och klarar av de demoner jag har i huvudet. Alla tror alltid att jag mår bra, att jag är en positiv och glad person som mår bra. Men det går att dölja mycket, jag har döljt denna psykiska misshandel som jag har levt med, i stort sett hela mitt liv. Det är inte många som vetat om detta, det är nu på senare dar som jag har vågat berätta, och jag vill och  behöver berätta, jag behöver personer i mitt liv som vågar fråga och är villiga att lyssna. För det är ofta inte lätt själv att prata om det, att berätta för folk att man mår dålig. Att gå med allt detta inom sig gör inte saken bättre, vi måste prata om det. Psykisk ohälsa måste prioriteras.

 

Så snälla ni, behandla varandra väl. Prata med varandra, uppmärksamma varandra, fråga varandra och viktigast lyssna på varandra. Det betyder mer än ni tror. Det finns så många som går och bär på något så tungt. Var rädda om varandra och er själva, och våga prata om det! Det kan rädda liv.

 

Det var allt för mig, kanske lite rörigt och lite otydligt ibland. Men jag behövde detta så mycket. Har ni läst ända hit, så tackar jag för att ni orkade läsa. Tack!