Förra veckan mådde jag så galet bra, jag kände att livet gick åt mitt håll och att jag förhoppningsvis äntligen skulle kunna må bra!

Sen kom lördagsnatten och min pappa kom hem (min mamma också såklart, men det är jag bara glad för). Dom har varit utomlands så vi har varit ensamma hemma en vecka. Och ja, sen den kvällen har jag gråtit varje kväll. Och varför? Jo, han trycker ständigt ner mig, får mig att mår dåligt och får mig att känna mig totalt värdelös.

Förra veckan köpte jag mig en crosstrainer för han tjatar ständig på mig om min vikt, att jag sak röra på mig och bla bla bla.. Inte för att det var av den anledningen jag köpte crosstrainern, jag köpte den för min skull, för att jag tycker det är så otroligt tråkigt att gå ut nu på vintern när det är kallt och blött. Men självklart hittar han något att klaga på, "du kommer ju inte träna ändå, och när ska du då vara ute och få solljus på dig?" Jaha, ytterligare en sak jag gjorde fel...

Förra veckan var jag även på jobbintervju och jag fick ett erbjudande om en lägenhet här i Målilla som jag ska kolla på imorgon. Och då kommer dom negativa orden igen. "hur ska du ha råd med en lägenhet? Du har ju inget jobb". Hur fan ska han ha det? Jag får inte bo kvar för honom, han vill inte ha mig kvar i detta hus. Jag vill inte heller bo kvar här. Varför kan han inte bara vara glad och stöttande som en vanlig jävla förälder ska vara?

Blir så jävla ledsen, hela jävla tiden. Förstår inte hur man han mage till att behandla sitt egna barn på det sättet. Man vill väl att ens barn ska må bra och vara lycklig? Ändå är den enda personen som får mig att må dåligt, min egna pappa? Fyfan!

Jag vet inte vad detta beror på eller vad jag har gjort för fel. Men jag tror helt ärligt att han är avundssjuk och rädd. Detta på grund av att jag har en vilja som är så stark till att lyckas här i livet. Jag vill få ett bra jobb och en bra lön och ett bra liv. Och jag tror att han är rädd för jag ska få ett bättre jobb (vilket inte är så svårt) och ett bättre liv än han. Han vill nog att jag ska få ett dåligt jobb för att han ska få må bra. Men han ska fan få. Jag ska få ett så bra jobb jag bara kan, ett så bra liv jag bara kan och han ska knappt få ta del av det när jag flyttar ut ur detta huset!

Jävligt hårt inlägg detta, men sanningen ska fram!

Tack för mig!