Jag måste vara världens känsligaste människa, mitt liv och mina känslor är världens berg- och dalbana... Jag gråter minst en gång varje dag och nästan varje gång jag ska somna. Det behöver inte bero på att jag är ledsen och mår dåligt, ibland är det bara lyckotårar.. Men jag gråter, JÄMT!

Att då träffa och börja "dejta" en kille är nog det värsta jag vet, samtidigt som det är det bästa jag vet. Jag är rädd för mina känslor och rädd för att bli sårad. Jag är även en person som lätt får känslor för personer. Tror detta handlar mycket om att jag aldrig har fått någon bekräftelse på att jag duger och är bra från någon manlig person i min barndom och även nu.. Så, så fort en kille uppmärksammar mig, säger att jag är fin, bra, snäll osv så tror jag att detta får mig binda mig till denna personen.. För när det är så pass sällan man får höra att man duger och är bra från någon med det manliga könet, då tror jag att man ser sin chans när någon kille väl uppmärksammar än! För vem behöver inte bekräftelse?

Men detta gör det så jobbigt.. Att jag då binder mig så hårt till denna person som ger mig dessa fina komplimanger, gör bara att jag i slutändan alltid blir sårad då den andra ofta inte har samma känslor osv.

Så varje gång jag börjar träffa/dejta en kille är mina känslor en enda jäkla berg- och dalbana. Och jag kan verkligen inte kontrollera dessa känslor, eller stänga av dessa känslor. Det är verkligen det värsta och det bästa jag vet, att träffa och dejta någon..

Och nu avslutar jag detta inlägg med ett par galet förvirrande tårar..... Inser även att inlägget är ganska luddigt och kanske svårt att förstå vad jag menar, men jag skrev mest detta för min egna skull. Och jag förstår vad jag menar iallafall!