Ja, detta är mitt största problem med "mig själv".Känns som alla alltid ska klaga på något, eller försöka trycka ner mig på något sätt. Men det värsta är när folk, familj, vänner och bekanta, säger att jag är tjock, att jag borde gå ner i vikt. Då trycker ni ner mig så långt ni bara kan. Ni förstår nog inte hur jobbigt det är att höra det hela tiden.
Själv anser jag inte att jag är "tjock", jag vet att jag är större än "normalt", vafan nu det är i dagens samhälle, men huvudsaken är väl för fan att jag är nöjd med mig själv, att jag mår bra med mig själv och att jag trivs i min kropp. Men när någon säger "du borde träna mer och äta bättre" känner jag bara, VAD HAR DU FÖR JÄVLA RÄTT ATT SÄGA SÅ TILL MIG?
När man sedan svarar personen "du har väl inte heller tränat något idag" eller "du åt ju nyss pizza, varför kan inte jag göra det då?" Får jag ofta svaret som jag tolkar såhär: "jag behöver inte, jag är inte tjock".
När någon som står nära mig behandlar mig på detta sättet börjar jag ständigt fundera på om personen i fråga skäms över att gå bredvid mig eller att överhuvudtaget känna mig.. Eller något ännu värre.. Som jag inte tänker ta upp här för då blir det alldeles för personligt.
Som den envisa person jag är, vill jag inte låta dessa människor ha "rätt". Därför försöker jag att visa mig obrydd inför dom, och fortsätta äta min chipspåse eller fortsätta att inte tycka att det är något problem. Men ni ska bara veta hur dåligt jag mår om kvällarna, TACK VARE ER! Jag kan ligga och gråta i timmar, tänka och reflektera över att jag kanske borde sluta äta överhuvudtaget för att göra folket runt omkring nöjda. Så jag passar in i den där förbannade mallen över hur man som tjej ska se ut. Men samtidigt gråter jag ännu mer, för jag är inte den där svaga tjejen som gör som alla säger. Jag går min egna väg, jag skiter i vad folk säger och jag visar mig stark. Men fortfarande kan jag inte låta bli att ta åt mig, det tror jag ingen kan. Säger någon något elakt så gör det ont, även hos den starkaste.
Detta är tyvärr något som gjort att jag många gånger, framför allt när jag umgås med kompisar som har den där smala, perfekta kroppen, låter bli att ta plats. Jag vill inte ha uppmärksamheten på mig, jag vågar inte gå fram till killar för att jag känner mig ful och tjock bredvid min kompis som har den där snygga kroppen.
Men jag visar mig inte svag, jag visar inte att jag mår dåligt eller att jag är ledsen över att folk behandlar mig på detta sättet. Dom gånger jag sagt ifrån att jag inte tycker det är okej när någon säger så till mig för att jag blir ledsen får jag bara höra "Gör något åt det då". Hur i helvete har man mage att säga något sådant till en person som står och gråter och säger att den mår dåligt?! I perioder gör jag något åt det, jag börjar äta bra, börjar träna mer. Men sen kommer någon och säger något elakt igen, och då ger jag upp. Då tänker jag att det är inte lönt. Det kvittar ju vad jag gör.
Så snälla, acceptera mig som jag är. Jag mår bra. Jag trivs. Jag klagar inte. Jag lever. Det räcker väl för helvete. Duger inte jag precis som jag är? Jag vill inte bli större, men jag är helt enkelt bara nöjd som jag är nu. Kan ni inte bara låta mig vara det?
Jag vet att personen som detta rör mest, som säger dessa saker till mig oftast och som behandlar mig sämst, inte kommer läsa detta. Men jag hoppas ändå att det ger er andra en tankeställare. Tack för mig!
